Min farfar är den bästa farfar´n. När jag var liten var han min idol, men jag erkände det aldrig eftersom att alla skulle ju tycka man var töntig om ens idol var ens egen farfar. Alla andra hade ju Britney Spears och dom som idoler. Men jag hade min farfar, eller hade? Jag ska nog säga att jag har han som min idol. För han är alltid så himla glad, rolig och snäll. Med andra ord helt OTROLIG! Varje gång man träffar på honom har han ett nytt sår i huvudet. Min farfar är flintis och lite dålig på att avgöra avstånd mellan saker så det leder till att han jämt slår huvudet. Så varje gång han har ett nytt sår så får man höra historien om hur det kom till och man hör hur farmor skrattar lite åt honom och han brukar lägga till "Men vad skrattar du åt då?" och farmor fortsätter att skratta lite för sig sjäv.
Och alla gånger jag legat på sjukhus så har han och farmor kommit upp och hälsa på. Och hans leende och varma hjärta fick en jämt att må lite bättre. Varje gång som man ringer hem till dom så svarar farfar så småpratar man jämt med han och han berättar nå tokigt och sen brukar han tilläga "Vill du prata med mor?" och jag svarar alltid "Ja jag måste väl det annars blir det väl liv i huset" och farfar skrattar och säger "Men då kommer hon här. Ha det så bra då. Hejdåååå!" och jag börjar skratta för mig själv och ler så där fånigt likt en sjuåring på julafton när tomten knackar på dörren. Att bero på julafton så brukar jag sitta i hans knä, även om jag egentligen är både för gammal och för tung men jag sitter där och så brukar han säga "börjar inte du bli för gammal att få paket?" och jag brukar le och säga "Jag blir aldrig för gammal. När jag är 25 så kommer jag nog också sitta i ditt knä och vilja ha julklappar!" och han brukar då lägga till en förvånad min och säga "Tror du att du får det? Då ska ju jag få julklappar!" sen brukar han killa mig och jag säger emellan allt skratt "Nej men man kan ju hoppas!" Min farfar gör mig alltid så himla glad, även om jag är totalt nere. Han, bara han kan konsten att få mig riktigt glad.
Farfar jag älskar dig och du får inte dö! <3
Och alla gånger jag legat på sjukhus så har han och farmor kommit upp och hälsa på. Och hans leende och varma hjärta fick en jämt att må lite bättre. Varje gång som man ringer hem till dom så svarar farfar så småpratar man jämt med han och han berättar nå tokigt och sen brukar han tilläga "Vill du prata med mor?" och jag svarar alltid "Ja jag måste väl det annars blir det väl liv i huset" och farfar skrattar och säger "Men då kommer hon här. Ha det så bra då. Hejdåååå!" och jag börjar skratta för mig själv och ler så där fånigt likt en sjuåring på julafton när tomten knackar på dörren. Att bero på julafton så brukar jag sitta i hans knä, även om jag egentligen är både för gammal och för tung men jag sitter där och så brukar han säga "börjar inte du bli för gammal att få paket?" och jag brukar le och säga "Jag blir aldrig för gammal. När jag är 25 så kommer jag nog också sitta i ditt knä och vilja ha julklappar!" och han brukar då lägga till en förvånad min och säga "Tror du att du får det? Då ska ju jag få julklappar!" sen brukar han killa mig och jag säger emellan allt skratt "Nej men man kan ju hoppas!" Min farfar gör mig alltid så himla glad, även om jag är totalt nere. Han, bara han kan konsten att få mig riktigt glad.
Farfar jag älskar dig och du får inte dö! <3
