Smile - Live - Laugh

Det måste vara nå fel på mig. När jag var gravid och kollade på livet på BB/En unge i minuten så grät jag JÄMT när ungen kom ut så jag var sten säker på att jag skulle gråta när Leon föddes. Men grät jag? Nej. När jag fick upp honom på bröstet så bara kollade jag på honom och kunde inte förstå att han var vår samt att han legat i min mage. Justin grät så det stog härliga till men jag fällde inte en enda tår. Jag grät dagen efter när jag såg vad Justin skrivit på facebook om mig och Leon. Betyder det att jag är en dålig människa/mamma? Jag hoppas inte det. Men att göra saken värre så stor bölar jag nu när folk jag känner får barn. Är en del vänner som ploppar ut ungar till höger och vänster just nu. Varför gråter jag när dom får barn men inte när jag själv fick barn? Har funderat på det länge och har kommit fram till att jag är avundsjuk. När jag var gravid så ville jag så gärna få kalva så jag kunde få hålla i min bebis och när jag väl kalvade så var jag bara helt paff. Paff över att en underbart vacker liten pojk bebis låg på mitt bröst och paff för att Justin grät så mycket att han knappt kunde prata eller andas. Visst har jag sett honom gråta förr men inte på det där viset. Och när jag gråter nu när vänner får barn så är det fortfarande avundsjuka, jag vill inte ha en till unge just nu men skulle vilja få föda barn igen. Att föda barn är en sådan vacker och otrolig upplevelse och kärleken och nerverna man känner när bebisen äntligen kommer ut är helt otroligt. Det är helt enkelt obeskrivligt. Sen dom första dagarna som mamma när man inte kan sluta hålla i sitt barn för man vill inte missa en sekund av varje minut som paserar. Till alla er (om ni ens är några?) som är gravid och läser min blogg, njut av förlossningen även om ni tycker det gör ont för det är det vackraste ni någonsin kommer att uppleva. Jag kommer sitta på andra sidan av havet och gråta av avundsjuka!

Kanske jag inte grät för jag fick den här mördarblicken när Leon kom ut?
Mammas lilla gohjärta!